söndag 25 april 2010

Att springa

På veckoslutet lyckades stora flickan få mig att återuppta springandet igen efter en lång vinterpaus. Hon tränar för stafettkarnevalen, och ville ha sällskap. Nå - jag lyckades övervinna min lättja, och det är jag glad för.

Jag har nämligen ända sedan skoltiden avskytt att springa. Skolgymnastiken var inte särskilt motiverande för en elev som jag, som har en typisk mager och senig "distanslöparkropp" som helt enkelt inte kan springa fort. (Ja, inte är jag riktigt lika mager mera, men kroppstypen är ju densamma.) Och vitsorden i gymnastik på min skoltid korrelerade ganska klart med resultatet på 80 eller 100 meters löpning, vilket tyvärr dödade all min motivation i skolgymnastiken, Trots att jag alltid älskat att röra på mig, bland annat dansade jag balett hela lågstadiet. På bilden syns mina förra lenkkitossor från år 1984 och mina nuvarande från år 2007. De gamla är i gott skick ännu, och nu förstår ni varför.

Jag började ändå springa för 3,5 år sedan. Plötsligt fick jag ett enormt behov av att göra nånting för mig själv, att komma i (perfekt) form, att se bra ut, att få en bättre kropp. Men mest var mitt springande ett sätt att handskas med 40-årskrisen, som drabbade mig då även om jag bara var 36, och satte mitt huvud rejält i gungning. Det redde ut mina tankar, i alla fall lite.

Till min stora förvåning märkte jag efter några veckors springande, att jag njöt av att springa! Jag sprang flera gånger i veckan, och var snart uppe vid 7-10 km rundor. Jag har senare lärt mig att när man sprungit i ungefär sex veckor så får de allra flesta ett "sug" att fara ut och springa, tack vare endorfinerna. Lyckas du alltså uthärda de första motiga veckorna så blir det lättare.

Man behöver så klart absolut inte springa fort, och det ska man inte heller göra. Jag, som inte sprungit på hela (långa!) vintern, skäms inte ett dugg över att jag nu sprang hela 4,6 km, och det tog 35 minuter. Har du övervikt så rekommenderar jag att gå ner en del i vikt först, till en sådan nivå att det inte känns jobbigt att springa, för annars kan knäna och andra delar av kroppen skadas.

Man kan så klart gå ner i vikt utan att motionera särskilt mycket eller alls överhuvudtaget, det är en myt att man måste röra på sig för att gå ner i vikt. Kosten är avgörande vid viktnedgång, inte motionen. Motionen gör en dessutom hungrigare, så för många försvåras viktnedgången faktiskt av mycket motion. Däremot är träning väldigt bra för kroppen på många andra sätt än för viktnedgång, och därför rekommenderar jag fysisk aktivitet åt alla mänskor.

Att springa, eller jogga, måste väl höra till de mest praktiska grenar man kan syssla med. Det enda du behöver är ett par skor, och på vintern kanske en reflexväst, så behöver du inte vara rädd att bli påkörd. Och du behöver inte åka nånstans, utan du kan så gott som alltid starta rakt utanför din ytterdörr. Det går att springa nästan året om här på våra breddgrader. Blir det mycket snö ersätter du enkelt din springrunda med en skidrunda.

Välj gärna kläder i syntetmaterial, t.ex. fleece ifall du inte har riktiga löpningskläder, de känns mycket skönare än bomull eller ylle när du svettas, vilket du garanterat gör när du springer.

Så du ser - även för dem som avskyr att springa finns det hopp! Vill du ha mer konkreta tips om att springa så rekommenderar jag tipsen och träningsprogrammen på sidan www.marathon.se.

(något foto av en springande Flo får ni inte idag, men den ritade bilden, som är mellanflickans tolkning, liknar mig på pricken!)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar